Djurskyddsombudsmannens utlåtande om medborgarinitiativet Förbjud alla jaktjärn enligt lag (KAA 5/2022 rd)
Till riksdagens jord- och skogsbruksutskott, 14.9.2022.
Referens: Jord- och skogsbruksutskottet fredagen 16.9.2022 kl. 9.00/KAA 5/2022 rd/Sakkunnigutfrågning.
Riksdagens jord- och skogsbruksutskott har begärt hörande av djurskyddsombudsmannen om medborgarinitiativet Förbjud alla jaktjärn enligt lag. Jag tackar för möjligheten att ge ett utlåtande om ärendet.
Djurskyddsombudsmannen främjar djurvälfärden genom uppföljning, initiativ, förslag, utlåtanden och annan påverkan samt stödjer samarbetet mellan aktörerna i syfte att förbättra djurvälfärden. Djurskyddsombudet är en självständig och oberoende aktör i sitt arbete.
Medborgarinitiativet
I medborgarinitiativet framställs att alla saxar (som i initiativet kallas för jaktjärn), till exempel saxar för småvilt förbjuds i lag. Förbudet motiveras med att också andra djur än de djur som man vill fånga fastnar i saxar, till exempel björnar, vilket orsakar djuren onödigt lidande. År 2021 avlivades tre björnar som vållats skador i saxar för småvilt. I medborgarinitiativet lyfts också fram att vilda djur får bristfällig hjälp i Finland trots att lagstiftningen ålägger skyldighet att hjälpa vilda djur som är sjuka, skadade eller på annat sätt hjälplösa.
Regleringen gällande saxar
Föreskrifter om saxar meddelas i 10 § i jaktförordningen (1993/666). Enligt denna paragraf är det tillåtet att för fångst av djur enbart använda sådan sax som dödar djuret omedelbart när den slår igen. Saxen ska underhållas regelbundet. Saxen ska placeras så att den inte medför fara för människor eller för andra djur än de som får fångas. På land får sax användas för jakt på iller, hermelin, skogsmård och ekorre samt för fångst av icke fredade däggdjur samt under vatten för jakt på europeisk bäver och kanadensisk bäver samt för fångst av icke fredade däggdjur. I paragrafen föreskrivs saxarnas maximala diameter.
Jord- och skogsbruksministeriet har berett en proposition med förslag till ändring av 10 § i jaktförordningen som preciserar regleringen om hur saxar för småvilt ska skyddas. Syftet är att säkerställa att användningen av sax inte medför fara för andra än för de djur som får fångas.[1] Enligt den föreslagna förordningen ska saxar som används på land placeras i en skyddskonstruktion så att saxen slår igen när skyddskonstruktionen rubbas. Enligt förslaget föreskrivs maximimått för skyddskonstruktionens öppning (diametern på skyddskonstruktionens öppning vara högst 6 centimeter, och om saxen är placerad högre än 150 centimeter ovanför markytan, får skyddskonstruktionens öppning ha en diameter på högst 8 centimeter). Syftet med dessa föreslagna föreskrifter är att göra jakten med sax tryggare och förhindra att björnar skadas av sax. I mitt utlåtande om förordningspropositionen konstaterade jag att de föreslagna skärpta bestämmelserna om användningen av sax för småvilt inte är tillräckliga för att göra jakten med sax tryggare med tanke på djurvälfärden.[2]
Jakt med sax och djurvälfärden
Djurskyddsombudsmannen granskar fångstmetoder och -redskap samt regleringen av dem med tanke på djurvälfärden. Djurvälfärden består av djurets individuella upplevelse av sitt eget psykiska och fysiska tillstånd. De metoder som används för att fånga djur påverkar de vilda djurens välfärd på många sätt. Fångstmetodernas inverkan på djurvälfärden borde utvärderas utgående från forskningsdata samt under beaktande av djurvälfärdens alla delområden och av allvarligheten och längden av den olägenhet som vållas djurvälfärden.[3] Samtidigt behövs också etisk utvärdering. Det är centralt att försöka minimera de olägenheter som jakten åsamkar djurvälfärden och att leta efter etiskt hållbara lösningar som kan användas för att sköta bestånden av vilda djur.
Enligt djurskyddslagen (247/1996) är det förbjudet att åsamka djur onödigt lidande eller onödig smärta eller plåga. Ett djur ska avlivas så snabbt och smärtfritt som möjligt och ett djur får avlivas endast av en person som har tillräckliga kunskaper i den avlivningsmetod och avlivningsteknik som används i fråga om den djurarten samt tillräcklig skicklighet i att vidta åtgärden.
En sax som uppfyller kravet på smärtfri avlivning orsakar djurets omedelbara död eller medvetslöshet och förlust av förmågan att känna som fortgår enda till djurets död.[4] En sax som installerats på rätt sätt och vars funktion verifierats med tillräckliga undersökningar kan döda djuret omedelbart, varvid dess användning inte försämrar djurvälfärden för det djur som fångas som byte.
I Finland har man dock inte genom bestämmelser infört kvalitetskriterier som förutsätter att funktionen av saxar som används för jakt undersöks med adekvata tester. Internationellt har Europeiska unionen, Kanada och Ryssland strävat efter att standardisera saxar genom att ingå konventionen AIHTS om smärtfri fångst med fällor.[5] Europeiska unionen har ratificerat konventionen, men direktivet om standarder för saxar har dock inte antagits i Europaparlamentet, då AIHTS-kriterierna inte bygger på den senaste forskningsinformationen och -tekniken och de inte betraktas som tillräckliga för att säkerställa djurvälfärden.[6] Det finns således inga aktuella internationella kriterier för saxar, och Finland har inte heller infört mer ingående kriterier som förutsätter en grundlig utvärdering av saxar utgående från djurvälfärden.
Enligt Djurens välfärdscenter finns det avsevärda skillnader i funktionen av de saxar som är tillgängliga. Orsaken till detta är att standarder saknas.[7] Användningen av otestade saxar vilkas funktion för att omedelbart döda djuret inte har verifierats med adekvata undersökningar medför en risk för att djurets välfärd äventyras när det fastnar i saxen. Djuret kan uppleva extrem smärta, plåga och lidande om det inte dör omedelbart efter att det fastnat i saxen. Saxar som dödar genast behöver inte kontrolleras dagligen, vilket är fallet med fällor som fångar djuren levande. Till följd av detta kan ett djur som blivit kvar i livet uppleva utdraget lidande till och med i flera dagar. Användning av sax under vattnet medför risk för att fångsdjuret utsätts för utdraget lidande och slutligen drunkning, om det inte dör omedelbart i saxen.
Användningen av sax för jakt medför dessutom risk för att även andra djurs än de avsedda fångstdjurens välfärd äventyras när de blir bifångst. Jakt med sax är inte en selektiv fångstmetod. Den ovannämnda ändringen av 10 § i jaktförordningen som är under beredning definierar maximistorleken av öppningen för skyddskonstruktionen för en sax för småvilt. Trots detta är det möjligt att ett annat djur som kan ta sig genom öppningen och inte är fångstdjuret går in i fällan. Under vatten får sax användas utan skyddskonstruktion, och då kan också andra djur än de avsedda fångstdjuren gå i saxarna.
Saxarnas funktion som dödar djuret omedelbart har planerats för det avsedda fångstdjuret, och därigenom påverkar djurets storlek och vilken kroppsställning djuret har när det går i saxen hur saxen hugger djuret.[8] Ett djur som blir bifångst kan bli kvar i livet efter att det fastnat i saxen, vilket medför utdragen smärta och plåga och utdraget lidande. I Finland insamlas inte information om hur mycket bifångst som skadas av eller fastnar i sax.
Mink definierades som vilt i jaktlagen fram till år 2019, varefter den ströks som viltart i jaktlagen. Samtidigt ändrades lagen om främmande arter på så sätt att bestämmelserna om jakt och dödande av icke fredade djur i jaktlagen och -förordningen började tillämpas på däggdjur och fåglar av invasiva främmande arter. Till följd av lagändringen är det inte nödvändigt att avlägga jägarexamen för att fånga mink. Utöver detta är det tillåtet att fånga mink året om, även under den tid som minken har valpar.
Om sax används av icke sakkunniga, medför saxen en betydande risk för djurvälfärden. Utan jägarexamen är det inte möjligt att säkerställa att den som fångar djur är förtrogen med lagstiftningen som styr jakten och att personen har tillräckliga kunskaper och färdigheter för att fånga djuret och avliva det smärtfritt. Riskerna för djurvälfärden ökar vid fångst under den tid som minken har valpar. Om honan fastnar i en sax under denna period, svälter de av honan beroende ungarna ihjäl, varvid de upplever utdraget lidande. Jakt på mink bör inte tillåtas under den tid som minken har valpar, och detta gäller också jakten på andra invasiva främmande arter.
Djurskyddsombudsmannens ställningstagande till saxar som används för jakt
Saxar för jakt kan förorsaka ett djur smärta, plåga och lidande om djuret inte dör omedelbart efter att det fastnat i saxen. Sax är inte en selektiv fångstmetod och därför ökar användningen av sax risken för att djur som fångas som bifångst utsätts för smärta och lidande.
På grund av de avsevärda riskerna för djurvälfärden för djur som omfattas av jakt med sax bör jakt med sax för småvilt inte tillåtas för jakt på andra arter än mink, och även vid jakt på mink ska användningen av sax endast tillåtas som en metod som är beroende av tillstånd, i områden där mink genom sin jakt orsakar de största skadorna för biodiversiteten och där andra fångstmetoder i praktiken inte är möjliga, såsom i skärgården. Erhållandet av tillstånd borde förutsätta minst den kompetens som erhålls genom jägarexamen. Användningen av sax under vatten bör förbjudas helt. På grund av att jakt med sax medför risk för att djur utsätts för lidande är det också nödvändigt att leta efter bättre lösningar för jakten på mink.
Kvalitetskriterier borde införas genom förordning för saxar som används för jakt på så sätt att saxens karaktär som en jaktmetod som omedelbart dödar djuret har undersökts och utvärderats grundligt, och så att det endast är tillåtet att sälja och använda saxar som uppfyller kvalitetskriterierna. I syfte att möjliggöra övervakning bör lagstiftningen förutsätta att jägarens kontaktinformation antecknas på saxen. Dessutom bör bestämmelser införas om hur ofta en sax som används för jakt minst måste kontrolleras. Även i fråga om fällor som används för fångst av icke fredade gnagare borde man genom förordning införa kriterier som förutsätter att fällornas funktion och effektivitet testas.[9]
Lagstiftningen bör ändras för att säkerställa djurvälfärden hos djur av invasiva främmande arter. Med tanke på djurvälfärden bör mink, tillsammans med de övriga djuren av invasiva främmande arter, mårdhund och bisamråtta, återinföras som viltarter i jaktlagen. Till följd av detta skulle fångsten av dessa djur förutsätta jägarexamen och de skulle tryggas fredning under förökningsperioden, vilket skulle garantera att kraven i djurskyddslagen genomförs bättre än i dag.
Med hänvisning till observationen i medborgarinitiativet om hjälpen till vilda djur vill jag avslutningsvis framställa att man i lagstiftningen borde införa klarare bestämmelser om myndighetsaktörernas ansvar för anvisningarna om och genomförandet av hjälpen till vilda djur, så att genomförandet av skyldigheten att hjälpa av vilda djur som behöver hjälp skulle säkerställas bättre än i dag. Dessutom borde mer resurser anvisas till förvaltningen av vilda djur. Det är även nödvändigt att i Finland grunda en delegation för de vilda djurens välfärd som stödjer samarbetet mellan myndigheterna och intressentgrupperna och som lägger fram förslag och avger utlåtanden i syfte att långsiktigt förbättra de vilda djurens välfärd.
Saara Kupsala
Djurskyddsombudsman
Referenser
[1] Jord- och skogsbruksministeriets meddelande 24.5.2022. Skärpta bestämmelser om saxar för små rovdjur föreslås – förordningsförslag på remiss https://mmm.fi/-/pienpetorautojen-kayttoon-esitetaan-tiukennuksia-asetusmuutos-lausunnolle?languageId=sv_SE.
[2] Eläinsuojeluasiamiehen lausunto maa- ja metsätalousministeriölle luonnoksesta valtioneuvoston asetukseksi metsästysasetuksen 10 §:n muuttamisesta, 23.6.2022 (Djurskyddsombudsmannens utlåtande till jord- och skogsbruksministeriets utkast till förordning om ändring av 10 § i jaktförordningen, 23.6.2022, på finska). https://www.elainsuojeluasiamies.fi/2022/06/27/lausunto-metsastysasetuksen-10-§n-muuttamisesta/.
[3] Dubois, S., et al. 2017. International Consensus Principles for Ethical Wildlife Control. Conservation Biology, 31: 753-760. https://doi.org/10.1111/cobi.12896. Beausoleil, N.J., Baker, S.E., Sharp, T. 2022. Scientific Assessment of the Welfare of Trapped Mammals—Key Considerations for the Use of the Sharp and Saunders Humaneness Assessment Model. Animals, 12: 402. https://doi.org/10.3390/ani12030402.
[4] Talling J.C., Inglis I.R. 2009. Improvements to Trapping Standards. DG ENV.
[5] Avtal om internationella normer för humana fångstmetoder mellan Europeiska gemenskapen, Kanada och Ryska federationen. Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 042 , 14/02/1998 s. 0043–0057 https://eur-lex.europa.eu/legal-content/sv/TXT/HTML/?uri=CELEX:21998A0214(02)&from=EN.
[6] Proulx, G., Cattet, M., Serfass, T.L., Baker, S.E. 2020) Updating the AIHTS Trapping Standards to Improve Animal Welfare and Capture Efficiency and Selectivity. Animals 10, 1262. https://doi.org/10.3390/ani10081262.
[7] Djurens välfärdscenter 2021. Rautapyynnissä on tarpeettoman kärsimyksen riski (Jakt med sax medför risk för onödigt lidande, på finska). https://www.elaintieto.fi/blogi/rautapyynnissa-on-tarpeettoman-karsimyksen-riski/.
[8] Proulx, G. et al. 2020.
[9] Baker, S.E. et. al. 2022. An assessment of animal welfare impacts in wild Norway rat (Rattus norvegicus) management. Animal Welfare, 31:1, 51-68. https://doi.org/10.7120/09627286.31.1.005.
